I väntan på dig.

Jag har tänkt att jag ska skriva i flera dagar.
Säkert en vecka. Men det har aldrig blivit av.

Bloggen skulle ju handla om PGD och barnlängtan.
Och just på den fronten händer det absolut ingenting
just nu. Jag går och räknar ner till den åttonde september
och hoppas på det bästa. Hoppas, hoppas, hoppas.

Helgen var helt fantastisk. Bowlade med vänner i fredags
och efter bowlingen gick vi ut och drack lite öl (cider, för mig).
Det var så himla trevligt och jag tror att taxin stannade
utanför porten vid halv 3. På natten.

På lördagen var jag och A bjudna till min storebror och hans
flickvän. Om möjligt var lördagen ännu trevligare än fredagen
och vi snubblade in över tröskeln vid 3. På natten.

Känner mig så "trög" i handen. Som att den inte riktigt gör
som jag vill. Tänker direkt att sjukdomen har brytit ut. Att
den rör sig fort, fort, fort från muskelgrupp till muskelgrupp
och bryter ner allt i sin väg. Jag hoppas bara att den hittar
sin väg till hjärtat allra sist..

Och jag får det nog att låta mer drastiskt än vad det egentligen
är. Sjukdomen är ju inte direkt dödlig. Den gör bara så att
man dör i förtid. Eller det kanske är precis samma sak?