I väntan på dig.

Imorgon flyttar vi! Jag och A, till en söderförort.
Det känns bra men jobbigt. Tre våningar utan hiss.
Jag kommer ha sjuk träningsvärk på söndag..

Appropå träningsvärk: Nu ska mitt nya liv börja.
Jag måste nämligen gå ner i vikt. Jag tror att
min kropp skulle må bra av att gå ner 10 kilo.
Helst skulle jag gå ner 20 men folk tittar på mig
som om jag vore dum i huvudet när jag säger det.

Vilket folk även gör när jag skriker åt dom..

Jag satt i fikarummet med en kollega, E, som jag gillar
och som vet om PGD-resan när en annan kollega
kommer in. Jag gillar henne verkligen inte, hon är
bara så överlägsen på något vis.

Jag berättar för E att jag har lite dåligt med pengar
och verkligen inte har någon aning om vad jag ska ge
A och att det helst får vara något billigt när min andra
kollega fnyser till, skrattar och säger "du ska vara glad
att du inte har barn! Då blir det riktigt dyrt!" och tittar
på mig med lite förakt i blicken. Jag tänder till. Jag vet
att jag inte borde. Jag borde låte bli. Men jag kan inte.

"Absolut, jag ska vara GLAD för att jag inte har barn.
Fan, vad dum jag är då som gör allt jag kan för att
få ett barn. Allt i min makt. Men om dina barn är så
jävla dyra i drift kan väl du ge bort dom, det finns
massor av människor där ute som skulle ge ALLT
för att få ett barn. Tänk innan du pratar nästa gång, är
det så jävla svårt att förstå?" säger jag och går snabbt
därifrån. Ångrar mig direkt men va fan.. Är det så svårt
att förstå?