I väntan på dig.

Jag märker att jag ibland skriver bara för att skriva.
Så ni inte ska tröttna på mig. Men jag antar att det inte
är så kul att läsa om samma saker om och om igen.

Jag funderar på om jag ska ta en liten blogg-paus, iaf
tills jag får mitt brev från Huddinge. Men jag skulle
nog inte kunna hålla mig borta, bloggen har ju blivit
lite av min livlina.

Och den som gör att jag inte kväver A med all min ångest.

Min ångest ja.. Den skulle jag kunna skriva ett milslångt
inlägg om. Jag vet inte om det är värt det. Jag försöker
att inte tänka på ångesten, för gör jag det känns det
som om jag drunknar på insidan.

Men jag är rädd för det mesta. Döden. Mörker. Ensamhet.
Jag blir orolig om A säger att han ska komma hem vid fyra
och fortfarande inte är hemma en minut över.
När han väl öppnar dörren kvart över fyra sitter jag i hörnet
av soffan med tårar i ögonen. Det är nästan så att jag blir
förvånad över att han kommer hem. För i mitt huvud är han
ju redan påkörd, misshandlad, död.

Jag låter ju helt sinnessjuk. Vilket jag säkert är.

När jag får ångest över att jag får ångest, försöker jag tänka
på att det är en symptom på sjukdomen. Inte så att jag
vill att den ska bryta ut men då kanske jag inte behöver bli
inlåst på en anstalt iaf..