nej,
Det gick inte. Tog ett test imorse, 05:30. Och det var väldigt negativt.
"Inte gravid", stod det. Så jag gick inte till jobbet idag. Istället sitter jag
och hulkgråter framför datorn. En del av mig trodde ändå att det skulle
gå.
Den andra delen vet att det är mitt fel att det inte gick. För att jag var
besviken. För att jag knappt var glad över att jag ruvade. För att jag
grät. För att jag inte trodde. Klart att embryot inte kände sig önskad
och gav sig av.
Jag är livrädd. Vi är helt utelämnade. Vi får ingen mer hjälp. Nu får vi
klara oss själva. Förhoppningsvis bli gravida på naturlig väg och sen göra
abort efter abort efter abort när det visar sig att embryot är sjukt. För det
är klart att det kommer vara sjukt.
Och då blir det väl äggdonation. Kanske ett litet barn utan mina drag.
Jag orkar inte. Jag är så jävla rädd. Jag orkar inte mer.
(Ja, jag vet att min egentliga testdag är på fredag. Men det är inte som
att resultatet kommer vara annorlunda då..)
Fy fan vad orättvist och trist och tråkigt och ja.. Jag känner verkligen med dig. Skickar en kram.
Å så ledsen jag blir, både över det minus som lyser alldeles för starkt men också för att du anklagar dig själv för att embryot inte fäster. Det är ju inte du som påverkar det, ingen kan påverka det. Man är ju utelämnad till något som kallas biologi, som kan vara alltför hård och orättvis många gånger. Jag hoppas innerligt att du överväger ÄD, då det också verkar vara ett fantastiskt sätt att bli förälder på. Kram på dig!
snälla söta, du får inte straffa dig själv med såna tankar. det är jättetrist och sorgligt och fuckin' jävla orättvist att det inte fungerade men det är INTE DITT FEL. jag hoppas verkligen att det löser sig för er på något sätt.
