...
Jag längtade så mycket efter det första PGD-försöket.
Om jag hade vetat att det var såhär det skulle gå och
att det var såhär jag skulle må hade jag nog inte
längtat så jäkla mycket.
Jag är ledsen. Mest hela tiden. Och jag tänkte att
jag skulle aldrig ge upp. Jag skulle göra försök
efter försök efter försök tills jag äntligen fick det
där efterlängtade plusset. Nu vet jag inte. Jag vet
inte om jag orkar. Jag vet inte om jag orkar må
såhär dåligt igen.
Jag är livrädd att A ska orka när jag inte gör det.
När A känner att det inte finns någon mening med
att leva med mig om det ändå inte blir några barn.
Eller bara att han ska träffa någon annan, som inte
är sjuk och som får alldeles perfekta friska barn
utan hjälp.
Jag är så jäkla ledsen. Jag är så fruktansvärt rädd.
HELA tiden.
Kommentarer
Trackback
