I väntan på dig.

Jag borde varit halvvägs in i min graviditet. Istället väntar jag på en
blödning som uppenbarligen aldrig tänker komma.

Det gör så ont och jag orkar inte. Tänker inte. Vill inte.

var är min jävla mens? Det här är så jävla orättvist och jag
hatar min förbannade kropp!

Ungefär två minuter efter att jag skrev det förra inlägget
plingade min mobil till och posten meddelade att mitt paket från
Brandos.se finns att hämta på Coop Konsum. Jag hade ju hellre
fått mensen men man får väl vara glad för det man får. :)

..och ingen jäkla mens. Jag är så trött på min kropp!


Jag beställde nya skor i fredags. Jag vill gärna ha dom nu. En
liiiten ljusglimt i mörkret.

Nu är det bara en och en halv dag kvar med ersättningsbussen.
Sen börjar min tunnelbana gå igen. Jag har VERKLIGEN saknat
min tunnelbana. Förstår att det låter konstigt för er som inte bor i
Stockholm men jag är väldigt tunnelbanefrälst. :)

***

Att min bekant är gravid påverkade mig ganska rejält. Jag läste det på
när jag satt i soffan och tittade på IDOL. A som var i duschen måste ha
trott att någon hade dött när han kom ut eftersom jag satt och störtgrät.
Hon och jag är inte direkt tajta längre men vi var rätt tajta förut, så tajta
man nu kan vara när man bor i olika städer och inte träffas speciellt
ofta. Vi brukade brevväxla förut. Och jag vill så gärna vara glad för hennes
skull men jag kan inte. För det borde vara jag. Och jag hatar att jag är så
bitter och missunsam.

Men att det hade påverkat mig så mycket som det faktiskt gjorde förstod
jag framför allt när jag satt på jobbet igår och fortfarande kände mig
ledsen och gråtfärdig. Då insåg jag att det faktiskt påverkat mig mycket
mer än jag från början trodde att det skulle. Det hjälpte väl inte direkt
att jag lunchade med kollegorna L och I och L satt och funderade på när
hon och pojkvännen skulle skaffa barn. L ÄR en av mina favoritpersoner
i världen men ingen kan förstå hur det här faktiskt känns.

Mensen har inte kommit och det känns inte ens som att den är påväg.
Svampinfektionen känns lite bättre. Med betoning på lite.

Jag har precis läst att en gammal bekant är gravid. På facebook.
And i hate it. För det borde vara jag. DET BORDE VARA JAG!

Kliar så jag blir tokig och gör ont. Är rätt säker på att
det är en trevlig svampinfektion som kommit och hälsat
på. Köpte pevaryl på apoteket igår och hoppas det blir
bättre.

Det gör ont i livmodern. Typ när jag ställer mig upp. Är
det verkkligen ett tecken?

Mensen borde komma i slutet av veckan. I'm still waiting.

Igår var jag hos doktor T, experten ni vet. Jag går dit
en gång varje år, gör EKG, pratar lite och sen går jag hem.
EKG:t såg iaf bra ut och det är ju det viktigaste.

Jag väntar fortfarande på mensen. Men det borde bara vara
ungefär en vecka kvar och det är ju alltid bra.


"Jag vill inte tänka framåt
men är livrädd att fastna här"

Jag vet att jag är så jäkla tråkig. Jag har bara ingenting
att säga.

Jag återkommer när mensen behagar komma.

Var det inte helt sjukt mörkt imorse? Hos mig kändes det som höst.
Inte min favoritårstid direkt..

Jag väntar. På mensen. Det borde vara typ två veckor kvar. Lite till, kanske.
Jag antar att det var rätt beslut, när Huddinge sa det och allt.
Men jag är rädd att om vi väntar för länge kanske kroppen glömmer
bort hur det kändes och låter bli att bli gravid igen nästa gång.

Men vet ni vad jag har tänkt på? Jag fick ju så himla svaga
plustecken hela tiden på grav.testen. Kanske var det ett tecken
på hur det skulle gå?

Jag och A har börjat träna. På friskis. Jag behöver det, skulle
vilja gå ner 30 kilo men nöjer mig kanske med 20. Jag vet inte
ens hur mycket jag väger längre men jag har gått upp till storlek
42 i kläder. Det SKA ner till 38 igen.

Jag räknar ner till nästa mens. Eftersom jag aldrig vet när den kommer
är det svårt. Kanske 20 dagar kvar?

Idag mår jag illa och är fruktansvärt trött. I kroppen, i huvudet, på allt.
Thank god it's friday..