I väntan på dig.

Lyssnar på Lady Antebellums "Need you know" och sväljer gråten. Om och om och om igen.
Jag vet inte varför jag gör det. Varför jag plågar mig själv såhär. Det är en
jäkla tur att jag inte precis gjort slut med någon för då hade jag dött nu.

Hon sjunger "guess I'd rather hurt than feel nothing at all" och jag tycker att hon
har så jäkla fel just nu. Jag hade mycket hellre inte känt alls än att ha såhär
ont. Jag känner mig så fruktansvärt uppgiven. Just nu kan jag inte ens TRO
på att jag kommer bli gravid med ett friskt litet barn. Att jag kommer få
ett barn med min näsa och As mun.

Sämst? Att jag inte kan tänka mig att adoptera, för då förstör jag också As
chanser att få ett biologiskt barn. Han säger att han inte bryr sig. Mitt
hjärta brister. Jag kan inte göra så mot honom. Det går inte.
Jag har redan tillräckligt dåligt samvete.