I väntan på dig.

Igår öppnade jag postfacket, tog ut posten och hittade ett
vitt kuvert med blåa bokstäver på. Det var från Karolinska.

Jag kunde knappt andas. Även fast jag var så lycklig över
att dom faktiskt inte hade glömt bort mig visste jag att
jag skulle bli besviken så fort som jag hade öppnat kuvertet.
Oavsett vad det faktiskt stod på pappret.

Men det var iaf vad jag ville att det skulle vara. Informationsmöte
om PGD. Åttonde jävla september. Och jag vet att det inte
ens är speciellt långt fram i tiden. Knappt ens en och en halv månad.
Men ändå! Jag hoppats på slutet av augusti. Jag tror jag ska
ringa och säga att jag kan komma med kort varsel, ifall
någon avbokar. Ju snabbare jag får komma på informationsmöte,
desto fortare kan vi köra igång.

Jag är lite trött på mitt jobb. Klättrar på väggar. Men jag tror
att det är eftersom jag bara kan tänka på och bry mig om
en enda sak. Ingenting annat spelar någon roll. Absolut
i n g e n t i n g. Jag är så besatt.

Jag vet att jag inte riktigt skriver tillräckligt ofta, för att få
många läsare. Och egentligen är det ju inte för läsarna jag skriver,
utan för mig själv.

Jag tog långhelg, och tog båten ut till skärgården på torsdag
eftermiddag. Det var skönt med ett miljöombyte och få en
chans att andas lite, utan att ha jobbet i tankarna samtidigt
som jag försöker leta information.

I helgen gjorde jag inget av det, varken letade information eller
tänkte på jobbet. Jag bara var och brände mig på bröstet, fick
några nya fräknar och myste med hundjäkeln.

Imorgon fyller A år och jag önskar så att jag hade något riktigt
att ge honom. Han har redan fått en kaffemaskin som han blev
förälskad i på en sekund och jag älskar att se honom så glad.
Men jag önskar att jag kunde ge honom en frisk bebis eller iaf
ett blått plus på en vit sticka.

Jag letar febrilt igenom posten varje dag för att få se ett vitt
kuvert med texten "Karolinska sjukhuset" på. Det har inte kommit
än och jag börjar nästan misströsta att det någonsin kommer komma.
Jag vet att det inte är efter sommaren än men dom VET ju att jag
väntar. Dom VET ju att jag väntar på posten varje, jäkla dag.

Det är en himla tur att jag har ett jobb, annars hade jag nog trillat
ner i det berömda svarta hålet för länge sedan..

Jag läser massor av bloggar, IVF-bloggar. För jag hittar inga PGD-bloggar.
Är det bara jag? Känner mig rätt ensam.

Det har ringt helt sinnessjukt på jobbet idag. Ja, jag jobbar i en kundtjänst.
Känner mig helt slut i huvudet och det ska bli så himla skönt att
åka till skärgården idag där mamma och pappa väntar med hemlagad mat.

Fast jag kommer sakna A förstås. Massvis.

Jag läste en av mina gamla bloggar i förrgår. Tänk om jag hade vetat
det jag vet nu då..
"..och 2006 blir så fort 2008 och jag hinner inte med!"

Jag önskar att jag kunde berätta för mitt past self att 2006 så snabbt blir 2010
och helt plötsligt är man 25, barnlös och kroniskt sjuk. Och fasansfullt
förälskad också, förstås.

Jag känner bara att jag inte har någon lust att åka den här karusellen.
Det är som när man sitter högst upp i Fritt Fall på Gröna Lund och är
så jävla rädd att man helst bara vill svimma så man slipper vara med
om det.

Fast det är klart, avslutet på den här karusellen är så mycket mer värt
än när man äntligen får sätta ner sina slitna sneakers på marken igen
efter Fritt Fall..

En ny blogg, där jag väljer att vara anonym. Det känns lite lustigt,
jag brukar annars skrika ut mitt namn.
Men jag vill vara anonym av den enkla anledningen att jag inte vill att alla ska veta.
Jag vill kunna fortsätta att vara jag, utan att alla tittar på mig med den där
blicken. Jag Hatar den där blicken.

Jag har en genetisk, kronisk sjukdom. Vilket gör att det är 50% att ett framtida
barn föds med samma sjukdom. Och eftersom jag och min sambo A redan
hade börjat planera för ett barn när det här upptäcktes, hoppas jag att
det framtida, friska barnet kommer om en ganska snar framtid.

Jag uppskattar svensk sjukvård. Jag är tacksam över att bo i ett land där
sjukvården är så gott som gratis. Men det tar ju sån himla tid. Efter sommaren
ska vi få komma på informationsmöte om PGD, säger dom. Och jag vill
gråta.

Jag och A bestämmer oss för att försöka på naturlig väg. Då är det iaf 50%
chans att barnet är frisk. med PGD är det baa 25% chans att embryot fastnar.
Fast OM det fastnar, då vet vi iaf att det är friskt. Nu när vi försöker på naturlig
väg måste vi ju gå igenom fostervattenprov och så.

Det är iaf det här min blogg kommer handla om men jag kommer säkert få in
lite andra grejer som händer också.