I väntan på dig.

Jag är så fruktansvärt förkyld. Jag kan inte
andas. Jag kan inte svälja. Jag har nog nyst
minst trettio gånger hitills idag.

Jag vill åka hem, lägga mig i soffan och
bara tycka synd om mig själv.

Snorar kunderna i öronen. Hostar. Knarkar
halstabletter. Åh, vad uselt det här är.

A köper grönsaker med dipp och coca-cola.
Jag räknar kallt med att han lagar maten och
blandar ihop guacamolen ikväll.

Jag längtar hem till min nässpray..

Jag är alldeles, himlastormande lycklig över
brevet. Jag trodde faktiskt att dom hade glömt
bort mig.

Men oron kom redan igår. Jag satt och läste
"Lilla boken B" och fick lite ångest över
sprutorna. Men det visste jag ju redan om.
Fast så stod det bara IVF överallt. Bläddrade
lite och tittade sen på A.
"Dom vet att vi ska göra PGD, va..?".  Han
log mot mig och nickade.
"Dom har nog ingen bok för just PGD, älskling".

Såklart att han har rätt. Men jag blir ju så
orolig. Det är vad jag är bra på. Att oroa mig.

Sen berättade jag för min chef idag om att jag
hade fått tid den nittonde och att jag skulle
behöva vara ledig den dagen, om det gick bra.
"Absolut, lägg bara in det i schemat så ordnar det sig!"

Love it, tacktacktack!

Så tack vare ett litet brev från Huddinge med en tid
om tre veckor spelar det ingen roll att jag har ont
i halsen. Det spelar ingen roll att min rygg gör ont
och att hela kroppen känns ungefär som den gör
när jag håller på att bli riktigt, jäkla förkyld.
Eller att jag sov ELVA timmar inatt och ändå är
trött.

Jag är så himla glad. Nu håller vi bara tummarna
för att allt går bra den nittonde.

Dom hade inte glömt bort mig! Dom tänker fortfarande
på mig! Jag är heeelt skakig.

Vi fick tid den nittonde november. Jag är så himla
glad! Nu ska jag gå och kramas med A och bara
njuta av kvällen. Imorgon är en ny dag med
oro..

Jag höll mig. Och ringde posten istället.
Han hade fått nycklar till porten, så det
var inget problem.

Då fick jag lust att säga "Så varför har jag
inte fått post på två dagar då?" men höll mina
tant-tendenser inom mig. Och så blev jag
ledsen såklart, för det betyder ju att Huddinge
fortfarande inte tänker på mig..

Det blåser ute och jag ser hur löven tappar sitt
krampaktiga tag om grenarna. Jag gillar inte
hösten. Det har jag visst redan sagt..

Jag upprepar mig, eftersom det inte händer
något nytt.

Nu är det bara två dagar kvar tills jag får ringa
till Huddinge..

Workshop på jobbet idag. Vi delades in
i åtta olika grupper med fem personer i varje
grupp. Det är alltså totalt 40 personer.
Men tror ni inte att jag hamnade i samma grupp
som den enda gravida tjejen? Jag bara satt och
tittade på hennes mage och ville gråta.

Jag borde inte bry mig egentligen. Det är
ju inte som att det är min bebis som ligger
i hennes mage. Men ändå. Jag vill ju vara
i hennes position. Det är ju allt jag vill.

Nej, nu ska jag läsa "Livet kan inte vänta"
och sluta tycka så jäkla synd om mig själv.
Så säger vi!

Ja, nu sitter jag här igen. På jobbet.
Snorar och hostar men mår helt okej ändå.
Känner inte direkt för att svara något mer i telefon men
där har jag ju inget val.

Huddinge ska få den här veckan på sig. Sen ringer jag,
igen. Hon sa att det var fullbokat till vecka 44, det
är nästa vecka och dom måste väl ha lite framförhållning
och börja planera i rätt god tid? Och hon sa faktiskt att
jag (antagligen) skulle få en tid i november och nu
är det alldeles strax november.

Och jag måste kämpa för det här. Jag måste få en tid.
Tji den som ger sig, eller?

Jag tog en alvedon och fick i mig
lite soppa, så nu känns det bättre.

Men definitivt inte lika bra som det hade
känts om jag fick ligga i soffan och sova.

Istället sitter jag på jobbet. Jag tänker att
det är lika bra. Det är INTE kul att ha en
hel karensdag. Men jag ska ärligt erkänna
att jag funderar på att gå hem runt klockan
två. Det borde väl jag förtjäna?

Jag som äts upp inifrån av oro varje dag.
Och som aldrig får ett brev som kanske
kan lindra min oro lite. I hate it.

Så är det. Jag har verkligen ingenting
att säga. Jag går på tomgång.
Har ont i halsen och har absolut ingen lust
att jobba till 18:00. Fryser men har inte
råd att gå hem tidigare. Har verkligen inte
råd med en karensdag heller.

Tänk om man vore miljonär.. Då skulle jag
starta ett katthem. Och aldrig jobba med
någonting jag inte briver för igen.

Och så skulle jag köpa en söt stuga i
Stockholms skärgård till mamma.

If I was a rich girl..

Jag sitter på jobbet med halsont och snuvig näsa.
Känns som att förkylning nummer två håller på att bryta ut,
innan förkylning nummer ett helt försvunnit. Jag fryser
och jag verkligen känner hur febern långsamt
sprider sig i kroppen och går upp en grad för varje minut.

Men det är bara två och en halv timme kvar, så jag ska
nog klara mig idag.

 I lördags var vi hos min storebror som fyller år i dagarna
och det var trevligt. Det blev inte sent, jag och A var
hemma till elva. Resten av helgen tog vi det bara lugnt,
slogs om datorn och åt popcorn i soffan. Det är då jag är
som lyckligast.

Huddinge? Nej, dom är fortfarande tysta. Tystare än tystast.

Nu ska jag iväg på konferens och åka ribbåt.

Förhoppningsvis är jag hemma vid tre imorgon igen,
om jag inte ramlar ur båten. Eller äsch, jag kan ju simma
förstås.

Still nothing från Huddinge..

Jag märker att jag ibland skriver bara för att skriva.
Så ni inte ska tröttna på mig. Men jag antar att det inte
är så kul att läsa om samma saker om och om igen.

Jag funderar på om jag ska ta en liten blogg-paus, iaf
tills jag får mitt brev från Huddinge. Men jag skulle
nog inte kunna hålla mig borta, bloggen har ju blivit
lite av min livlina.

Och den som gör att jag inte kväver A med all min ångest.

Min ångest ja.. Den skulle jag kunna skriva ett milslångt
inlägg om. Jag vet inte om det är värt det. Jag försöker
att inte tänka på ångesten, för gör jag det känns det
som om jag drunknar på insidan.

Men jag är rädd för det mesta. Döden. Mörker. Ensamhet.
Jag blir orolig om A säger att han ska komma hem vid fyra
och fortfarande inte är hemma en minut över.
När han väl öppnar dörren kvart över fyra sitter jag i hörnet
av soffan med tårar i ögonen. Det är nästan så att jag blir
förvånad över att han kommer hem. För i mitt huvud är han
ju redan påkörd, misshandlad, död.

Jag låter ju helt sinnessjuk. Vilket jag säkert är.

När jag får ångest över att jag får ångest, försöker jag tänka
på att det är en symptom på sjukdomen. Inte så att jag
vill att den ska bryta ut men då kanske jag inte behöver bli
inlåst på en anstalt iaf..

Jag börjar se ett mönster i mitt egna beteende.
Jag skriver fingrarna blodiga under veckorna
och sedan möts ni av ekande tystnad under helgerna.

Jag vet inte riktigt varför. Det är som att helgerna
är min frizon, då jag inte vill tänka på någonting.
Det enda jag vill är att ligga i soffan, äta popcorn,
mysa med katterna och hålla As hand.

När jag sitter på jobbet får det plats så mycket tankar
i mitt huvud. Jag hör kunderna prata men jag
lyssnar inte. mm:ar och ja:ar i deras öron och
märker knappt att dom blir tysta för att höra mitt
svar på deras fråga. Jag får skärpa till mig, annars får
jag nog sparken..

Men jag kämpar på. I motvinden. Väljer att hålla humöret
uppe och se det positiva som händer. Nya lägenheten.
Hantverkare. A.

Det positiva döljs just nu, av iskylan utanför fönstret.
Jag hatar hösten. Vintern. Men jag dör av längtan
efter julen.

Jag kan inte ringa och tjata på Huddinge, för då
kommer dom nog lägga på mitt i samtalet.

Och A vill inte försöka göra barn på naturlig väg.
För om jag skulle bli med barn och så visar det
sig att det lilla embryot har min sjukdom.. Då måste
vi göra abort och så blir allt uppskjutet.

Och sen tror jag inte att jag skulle klara av att göra
abort, så det är tur att jag har A som får mig
att inse att NU inte alltid är bättre än SEN.

Det som inte står still är iaf lägenheten. Vi har
hanverkare på besök varje dag som tittar och
skriver offerter. Och det känns så skönt att vi kanske
slipper att göra allting själv. Att vi kanske faktiskt
kan ägna oss åt varandra varje helg.

A är så fantastisk och jag är så glad att jag har honom.

Så ringde jag då igen igår och fick ett samtal idag.
Faktiskt från hon som skulle ha ringt mig igår.

"Jo, jag försökte ringa dig men det var upptaget", sa hon.
MEN RING IGEN DÅ? tänkte jag. Men sa inte, såklart.
För jag vill ju att dom ska gilla mig, så vi får komma dit.

Uppenbarligen räknar dom hela månader på fertilitetsenheten.
Dom skickade ut pappret i början av september. Det betyder
att vi får en kallelse om ett besök i november. Är det bara
jag som inte förstår det? Hur kan 1-2 mån från början av
september bli NÅGONGÅNG i november?

Nu kunde hon bara se till vecka 44 och då var det fullt. Hela tiden.
Suck.

..så har jag fortfarande inte fått något samtal.

Jag antar att jag får ringa igen. Snällt knappa in mitt
telefonnummer och hoppas på bättre tur imorgon..

Nejdå, jag är inte alls bitter.

Alltså, jag inser att jag är gnällig. Det gör jag.

Men jag har svårt att tro att hon har haft så mycket
att göra att hon inte hunnit ringa till mig på FYRA OCH
EN HALV timme. Det värsta av allt är att jag inte ens
kan ringa, för då får jag bara knappa in mitt telefonnummer
igen och bli uppringd imorgon!

Jag har ju en sån enkel fråga. Samtalet är säkert avslutat
på fem minuter. Så vad är problemet?

Nej, inget brev. Men dom ringde iaf upp mig idag.

Det fanns fortfarande inget möte bokat. Fast hon jag
pratade med skulle be sin kollega som hade mer
koll att ringa upp mig. Så snart som möjligt. Vilket var
för ungeför en och en halv timme sen. Så jag återkommer.

Om hon återkommer.

Just ja, jag kan även berätta att det gick rätt bra med
golvet igår. Han har inte tid innan Thailand men vi tänkte
kolla runt lite bland hantverkare och se om någon kan
tänka sig att spackla tak och väggar, lägga nytt golv i
tre och ett halvt rum och tapetsera om. Det vore så skönt
att slippa göra det själv. Dyrt också antagligen men jag
tror att det är värt det.

Idag kommer en av pappas arbetskamrater hem till oss och kollar
på golvet. Han ska till Thailand men vi hoppas att han kanske
hinner lägga ett golv innan han åker.

A tror att han klarar av att lägga trägolvet själv men det
är klinkersen (böjer man verkligen det ordet så?) vi
behöver hjälp med. I hallen och i köket. Fast vi vill
nog ha golvvärme i köket tror vi.

Och sen vill A ha en fondvägg i tegel i sovrummet men
det får han nog lugna sig med ett tag...

Ja, eftersom Huddinge inte ringer upp förren imorgon har
dom ju idag på sig att skicka brevet också.
Ibland funderar jag på att göra det privat, då är bara
problemet att det inte finns något ställe som gör PGD
privat. Underbart.

Så fort jag tillät mig själv att tänka tanken att jag
kanske, kanske, kanske var gravid så kom mensen
på beställning. Fast det var ju för det bättre iaf.

Jag bestämde mig för att ringa fertilitetskliniken
i Huddinge. För det har ju faktiskt gått (så gott som)
en månad. Jag ringde klockan 10 och knappade
snällt in mitt telefonnummer. Sen blev jag arg.
"Vi ringer upp dig klockan halv nio i morgon".
HALV NIO IMORGON? Men jag ringer ju NU.
Vad har dom för jäkla telefontider egentligen?
Sjukt upprörande.

Justja, jag glömde att berätta. Jag är en dag sen.
Och det är så fruktansvärt löjligt för jag har aldrig
haft regelbunden mens, den pendlar mellan dag 27-31.
Idag är det alltså dag 29. Men det spelar ju ingen roll,
för jag hoppas ju ändå.

Även fast det inte ens vore bra om jag var med barn.

Jag är ledsen att jag varit frånvarande i helgen men
jag har renoverat!

Väggen är riven och det blev en helt ny lägenhet. Och jag
har (nästan) målat klart hela sovrummet. Kom hem igår
kväll och slängde mig på soffan och upptäckte att jag helt
plötsligt att blå målarfärg som nagellack istället för det fina
pärlemovita som jag målat naglarna med kvällen innan. Suck.

Jag väntar fortfarande på Huddinge. Jag tänkte ge dom idag
och imorgon på sig, sen ringer jag. För nu har jag tröttnat.
Det som är bra med bloggen är att jag kan se när jag fick
Brevet. Det var den 9 september. Alltså har det gått en
månad. Och det skulle ta en till två månader innan man
fick komma på ett första möte. Borde dom inte ha bokat
in en tid till mig nu då iaf? Tröttsamt.

Och eftersom jag inte får något brev blir jag bara säker
på att mina äggstockar inte fungerar som dom ska och
dom tänker "Äh, hon kan vänta lite till. vi kan ju inte hjälpa
henne ändå!". Jodå, negativ..

Ni fick ju aldrig någon uppdatering om
lägenheten igår. Jag är ledsen men när
jag kom hem med målarfärgsburken i
handen orkade jag inte mycket annat än
att slänga mig i soffan och titta på IDOL.

Men det var fantastisk såklart. Vi fick nycklarna,
åkte ut till lägenheten och A började
ha sönder en vägg. Vilket iaf var meningen.
Sen åkte vi till bauhaus och bestämde vilket
golv vi ska ha innan vi avslutade dagen med
att köpa spackel och målarfärg.

Nu behöver vi bara hitta någon som är bra på
att lägga klinkers..

Nej, jag har inte fått något brev från Huddinge än.
Jag har nästan gett upp.