I väntan på dig.

Huvudvärk och alldeles för tunga ögonlock.
Jag önskar att jag låg hemma i min säng.
En timme kvar..

I fredags var jag och A och köpte en ring.
En vigselring. Den är helt fantastisk!

Jag har nog inte berättat att vi ska gifta oss
men det ska vi. På Arlanda, innan vi åker till
Paris i  maj. Det känns så klockrent, verkligen
ett bröllop som passar mig och A.

Jag har velat gifta mig jättelänge och att det
äntligen blir av känns lite smått otroligt. Men
fantastiskt!

Jag vet inte riktigt vad det är med mig.
Jag mår som jag gjorde när jag sprayade.
Så jäkla ledsen. Hela tiden. Världens sorger
på mina axlar.
Riktigt, usel dag.

Jag längtar tills dom äntligen sopar gatorna
och tills bardomsdoften av nyklippt gräs når
min näsa.

Jag längtar efter blommande körsbärsträd och
efter jeansjackor som hänger på väskor.

Jag längtar efter sol på mina vinterbleka kinder
och värme som smälter isen runt min ryggrad.

Jag längtar efter vår. Sommar. Sol.

A har tänkt efter. Och insett att jag kanske har rätt.
Jag sa det. Att varje gång jag får min mens efter ett
försök kommer det kännas att förlora ett barn. Och ja,
att bli med barn och sen vara tvungen att ta bort det
kommer vara fruktansvärt. Men det är större chans att
barnet är frisk än vad det är att bli med barn med PGD.

Jag vet inte. Vi har väl inte bestämt oss. Men jag orkar inte
stå still längre.

Jag letar efter längtan. Efter viljan. Viljan
att sätta igång igen. Den finns inte här.

Jag hoppas den kommer när vi börjar närma
oss. Annars vet jag inte riktigt vad jag gör.

Jag och A är så oense. Jag vill försöka på
naturlig väg medan vi väntar. 50% chans!
Det enda han ser är 50% risk. Och jag blir
så ledsen.

Det är bättre idag. M har nog bara fräst
en tre gånger mot R. Framsteg.

Jag däremot mår sämre. Har fått hostan
från helvetet. Och det orangea kuvertet.
Jag kan nog inte gå i pension riktigt än..

Det är bra. Antar jag. Dagarna går. Livet
går. Och snart är det bara tre veckor kvar
tills nästa mens kommer och vi kanske
kan försöka igen. Så länge som det inte
krockar med Paris-resan. För den tänker
jag inte missa för allt i världen. För ALLT
i världen.

R blev sjuk igen. Kissade blod. Blev
ett nytt besök hos veterinären, med
röntgen och ultraljud och en ny räkning.
På 4900 kronor. Thank god för försäkring.
Tack tack tack Agria. Är så bra, egentligen.
Totalt, med båda besöken hos veterinären,
gick Rs sjukdom på 6500. Agria betalade
ungefär 4200 av det. Det får man vara nöjd med.

Iaf, så har hon urinsten. Stackarn. Special foder är
förhoppningsvis botemedlet. Men det finns ett
större problem än urinstenen.

För enda sen vi kom hem från veterinären igår har
vår andra katt M fräst och morrat åt R. Följer efter
henne, stirrar ut henne och anfaller henne. Jag vågar
inte ens gå till jobbet av rädsla för att jag kommer hem
till en död katt. Varför gör M såhär? Någon av mina
läsare som haft katt och vet vad det beror på? Jag antar
att det kanske beror på att R luktar lite konstigt efter
besöket hos veterinären. Men hon har varit hemma i
24 timmar sen dess, borde hon inte fått tillbaks vår lukt?

Jag blir så orolig. För det är ju sån jag är.

Jag längtade så mycket efter det första PGD-försöket.
Om jag hade vetat att det var såhär det skulle gå och
att det var såhär jag skulle må hade jag nog inte
längtat så jäkla mycket.

Jag är ledsen. Mest hela tiden. Och jag tänkte att
jag skulle aldrig ge upp. Jag skulle göra försök
efter försök efter försök tills jag äntligen fick det
där efterlängtade plusset. Nu vet jag inte. Jag vet
inte om jag orkar. Jag vet inte om jag orkar må
såhär dåligt igen.

Jag är livrädd att A ska orka när jag inte gör det.
När A känner att det inte finns någon mening med
att leva med mig om det ändå inte blir några barn.
Eller bara att han ska träffa någon annan, som inte
är sjuk och som får alldeles perfekta friska barn
utan hjälp.

Jag är så jäkla ledsen. Jag är så fruktansvärt rädd.
HELA tiden.

Jag hittar fortfarande inte orden.
Inga bra iaf. Jag antar att det kan
bli så mellan försöken.

Jag och A åker till Paris i maj. Det
längtar jag till. Inte bara till Paris
utan vi ska göra något ännu roligare
i samma veva.

Jag har ringt Huddinge, för att höra
om det här räknades som ett försök.
Det kunde hon inte svara på.

Sen ringde jag klinisk genetik, för att
höra när den andra analysen är klar.
Det kunde hon inte svara på.

Men där skulle iaf läkaren ringa upp
mig när hon fick lite tid över.

Jag vill veta för jag vet inte om det
är värt att chansa på den analysen vi
har en gång till. Utan vi kanske ska
vänta på den andra analysen, om den
bara tar en månad extra eller så.

A säger att han har "revanschlust", jag
har mest ont i brösten och känner mig
lite uppgiven. Klart jag vill köra igång igen
men samtidigt vet jag inte om jag vågar.
Tänk om jag misslyckas igen?

Ja, jag är tillbaka. Tror jag. Det är inte så mycket att
gråta över egentligen. Nu väntar jag på mensen och
letar utlandssemester. Utlandssemester så snart som
möjligt. Jag behöver sol.

Jag har inget att säga.
Jag gråter mest.

Klockan fem över elva ringde mobilen. Privat nummer. Jag visste
direkt. Jag hade inte ens behövt svara. Men man ska väl vara trevlig?

Båda två bar på anlaget. Så det blir ingen insättning. Finns inget att
göra. Och jag vet att dom bara är embryon och inte utvecklade
alls men dom ligger där och någon säger att dom inte duger. Det är
jag som säger att dom inte duger! Det är jag som bestämmer att dom
inte ens förtjänar en chans. Och jag känner mig som världens hemskaste.

Och stackars, stackars A.. Vilket jävla kap jag är.

Jag är nervös. Inte direkt så nervös som jag trodde
att jag skulle vara, vilket mest är för att jag är så
säker på att det är kört. Att det inte finns något
perfekt, friskt embryo.

A är den hoppfulla. Han är den som vägrar ge upp.
Som säger att det inte är kört och även om det
inte finns något friskt embryo nu så kör vi snart
igång igen.

Jag kan inte vara sådär positiv. Jag tror jag måste gå
igenom Idag först, se vad dom säger och sen samla
nya krafter. För just nu finns inga krafter.

Om inte Huddinge har bra besked förstås, då alla
krafter kommer tillbaka.

Jag vet inte om något embryo är sjukt. Men jag vet att
det bara är två som delat sig som dom ska.

Så då var det här försöket kört.
Jag bara känner det på mig.

Imorgon är det. Fast det spelar ju egentligen ingen roll för om ungefär
5 timmar kommer jag ringa Huddinge och höra om dom kan ge något
besked. Det måste jag. Fallet kanske inte blir lika hårt? Eller så blir
det ännu värre.

Jag hoppas så jäkla mycket. Så jag vet ju hur hårt jag skulle falla ifall
inget av emrbyorna är friska. Med 25% chans borde ett vara friskt.
Jättefriskt. Och förhoppningsvis ha delat sig som det ska..

Vad jag tjatar, ni måste vara hur trötta som helst på mig. Jag tror att jag
ska lyckas hålla tyst iaf tills ikväll. Hoppas jag, som sagt.

För övrigt är katten inte friskt än men iaf lite bättre. Veterinären trodde
att det var urinvägsinfektion så nu tvingar A i henne flytande medicin
och smärtstillande små tabletter indränkta i smör.

Huddinge ringde. Man skulle visst ta vaginalgelen på morgon.
Panik. Åkte hem, tog medicinen, åkte tillbaks till jobbet.
Nu är det endast en kvart kvar av arbetsdagen och det
känns bra. Folk har ringt oss som galningar idag och jag orkar
inte riktigt. Jag behöver tid till att läsa mina bloggar! :)

När jag pratade med Huddinge (Anette, hon är fantastisk) sa
hon att jag kunde ringa imorgon efter 13:30 om jag ville veta
resultatet. Iaf på hur embryorna har delat sig men har jag tur
kanske jag även kan få svar på genetiken. Om dom är
sjuka eller friska. Åh, jag kommer vara så nervös!

Nervositeten sliter lite i mig. Nu ska mina fyra små embryon ha
fyra celler. Det hoppas vi på, att alla har!

Jag har ringt Huddinge igen. Nej, jag är inte störd haha. Men jag
kommer inte ihåg om jag skulle ta vaginalgelen (trevligt ord..) på
någon speciell tid eller om jag kan ta den när jag vill. Inte riktigt
bra att dom förklarade det för mig ungefär tio minuter efter att
jag fått reda på att vi bara fick ut fem ägg.. Jag kunde ju inte riktigt
koncentrera mig.

Min ena katt har blivit sjuk. Hon som det faktiskt nästan finns en bild
på i bloggen. Hon droppar blod. Jag tror att hon har fått urinvägsinfektion
stackarn.. A var hos veterinären idag men dom visste inte riktigt. Dom
tog ett urinprov och så skulle han ringa A i eftermiddag. Hoppas det är
något som är enkelt att behandla..

Jag blir så himla orolig. Höll nästan på att förbjuda A att gå till jobbet
efter veterinären. Och hon kan ju inte berätta vad det är för fel.
Det är för övrigt inte billigt att behöva akutvård till en liten katt. 1600
kostade det och då är inte ens någon medicin inräknad...

Har ni tröttnat på mig än? Vad blir det här, femte inlägget idag?

Men jag ringde. Och så ringde Eva tillbaks. När jag frågade "Vet ni
om något ägg blivit befruktat än?" vågade jag knappt andas.

Men dom visste. Och FYRA ägg hade blivit befruktade! Jag är typ
jätteglad! Jag menar, dom kunde ha fått ut tio ägg och fortfarande
hade fyra varit befruktade. Jag vet att det inte är säkert. Alla fyra
skulle kunna vara sjuka. Eller så delar dom sig inte som dom ska.
Men ändå! Fyra är sååå mycket bättre än två.

Min sambo är rätt negativ. Han blev glad, såklart, men sa att vi
fortfarande skulle ha tur för att det skulle bli något och yadayada.
Han har ju såklart rätt. Och jag vet att det här är hans sätt att skydda
sig på. Det brukar vara mitt sätt med. Men igår var jag så ledsen och
nu blev jag ju faktiskt glad! Jag ska försöka fortsätta vara glad.

Fyra av fem. Det är inte fy skam.

Jag har nu kommit överens med mig själv att det
inte var dom som ringde. Så därför tänkte jag ringa
och fråga hur många ägg som blev befruktade.. Kan man
göra så, eller verkar jag helt störd?

Dom har inte ringt igen. Jag börjar tro att
det inte var dom. Och så blir jag nästan
lite besviken. Trots att jag inte alls ville
att dom skulle. Tänk om dom faktiskt hade
bra nyheter?

"Privat nummer", stod det. Med dom största bokstäverna
någonsin. Men jag kunde inte svara, för jag pratade
med världshistoriens jobbigaste kund. Och nu skakar
jag och fryser och svär. Fan, fan, fan.

- Det är mitt jobb att se till att du inte ger upp.

A är den starka i det här förhållandet. Det är han som drar upp mig
från golvet, torkar tårarna från mina kinder och håller mig uppe när
jag helst bara vill dra täcket över huvudet och aldrig mer gå upp.

Jag vet att det inte är kört. Alla ägg kanske blir befruktade och allt som
behövs är ett friskt. Men på riktigt.. Fem ägg och 25% chans. Det är ett
och ett fjärdedelsägg, om statistik vore lag. Jag hatar statistik men just
nu får det hemskt gärna stämma.

Nu hoppas jag bara på att Huddinge inte ringer idag. För jag är ganska
säker på att dom bara ringer om inget ägg blev befruktat. Står det
"privat nummer" på min display kommer jag få en hjärtattack.


***

Kort om igår:

Alla var trevliga.
Ja, det gjorde ont.
A höll min hand.
Jag kände får att slå ihjäl
paret i båset bredvid.
Jag var lycklig. I en sekund,
ungefär.