my heart in million pieces,
Det är en bättre dag idag. Bättre men inte bra.
Det är kvällarna som är värst. Mörkt utanför
fönstret och inget annat att tänka på än att
jag är helt ensam.
Men jag måste rycka upp mig. Jag vet att
det kommer bli bättre så fort som A kommer
hem igen men det är ändå två hela kvällar
kvar. Och jag kan inte gråta såhär dom
kvällarna också.
Jag längtar efter brevet från Huddinge. Jag
hoppas verkligen att det kommer snart.
Även fast jag vet att det nog är lite väl
optimistiskt att tänka "snart".
Det är mycket utbildningar på jobbet nu
och jag känner mig helt trött i huvudet.
Och jag tror inte att jag är riktigt frisk heller,
är snorig och känner mig lite yrslig. Så jag
ska sova nu.
Låt oss hoppas att jag kan tänka positivt
imorgon. Imorgon är det en dag mindre
tills A kommer hem.
lovekiller,
Idag är en riktigt dålig dag. En riktigt, jävla jättedålig dag.
Första jobbdagen efter semestern. Bara det är ju
tillräckligt jobbigt. Och det var nästan värre än
vad jag hade intalat mig till att det skulle vara.
A är hos sin pappa 30 mil bort. Jag hatar att sova
ensam och jag bara känner hur mitt liv kommer
bli utan barn och när PGD-kampen har jagat
bort A. Jag hatar att vara ensam.
Katterna har legat i hallen konstant i två dagar
och väntat på att han ska komma hem. Varje
gång jag går och tittar för att se om dom fortfarande
är där viskar jag "jag vill också att han ska komma hem"
i deras varma små öron.
Jag är så usel på att vara ensam. Jag bara gråter.
Tittar på när Carrie gör slut med Big och gråter.
Lyssnar på Dixie chicks och gråter.
Värmer lite paj i micron och gråter.
Lyfter upp den svarta katten i famnen och gråter
i hennes päls.
Tänker på missfallet och hur det kunde ha varit
och gråter så mycket att jag tappar luften.
Som sagt, en riktigt dålig dag. Jag hoppas
att sömnen kommer fort ikväll. Jag hoppas
att imorgon blir en bättre dag. Mycket bättre.
endless summer,
Nu är vår PGD-resa äntligen igång!
I tisdags ringde dom från KS och frågade om
vi kunde komma redan nästa dag. OM vi kunde!
Efter samtalet kunde jag knappt sluta hoppa.
Och mötet gick bra. Hon var jättetrevlig som vi
pratade med och förklarade allting bra. Plus att
det var helt sinnessjukt intressant! Allt prat om
kromosomer (eftersom felet som gör mig sjuk
sitter på kromosom 19) och ägg och spermier.
Vi får helt enkelt hoppas att A:s kromosom 19
är helt perfekt.
Nu skickar hon en remiss till Huddinge som är
det enda sjukhuset i Stockholm som gör PGD
och om kanske en vecka ringer dom och
berättar hur analysen på A:s blod såg ut.
Matchar det inte mig kommer vi hamna på
ruta noll igen men så får jag inte tänka!
Det KOMMER matcha mig!
i'm moving on,
idag var jag i läkarhuset vid odenplan och
träffade han som är expert på muskelsjukdommar.
han var otroligt trevlig och förstående och han fick
mig att må så mycket bättre. jag var så nervös
att jag höll på att kräkas när jag och A kom dit.
satt och läste Kalle Anka medan vi väntade.
men när vi gick därifrån mådde jag faktiskt bra.
han sa att det inte alls lät som att jag hade några
symptomer än och att jah absolut inte borde oroa
mig över att få sitta i rullstol. han pratade lite
om PGD och sa att han hade patienter som hade
fått barn genom just PGD. det kändes otroligt bra!
han berättade om vilka symptomer man kunde få
och berättade att man kunde göra någonting åt
typ varenda en av dom. det finns inget botemedel
eller bromsmediciner för sjukdomen men det finns
mediciner man kan äta för att man inte ska lida
så mycket när man väl får symptomer.
jag ska dit igen den sjätte september då han typ ska
slå lite på musklerna och se hur det ser ut.
men jag mår så mycket bättre nu än vad jag gjorde
innan. jag känner mig nästan lite hoppfull.
det kan nog lösa sig till slut iaf. jag hoppas verkligen
att jag får bli någons mamma någondag.
jag och A har semester nu och det är fantastiskt.
jag har en vecka till och A två. men det känns
inte helt fel att gå till jobbet heller, jag tror
allting blir bra tillslut.
som sagt, hoppfull. idag tror jag att allt löser sig.
it is not fair,
Det är så fruktansvärt orättvist.
Och jag känner mig så utanför.
Jag tycker att det är tråkigt för alla
som inte kan få barn på naturlig väg.
I really, really do.
Men jag tycker att det är fel att jag ska
vara sjuk så att jag och A måste kämpa
såhär.
För vi har ju egentligen inga problem med
att få barn. Jag blev ju gravid utan att vi
ens försökte! Det slutade i ett mb, vilket
verkligen, verkligen sög. Men vi blev ju
ändå med barn..
Men nu måste vi gå igenom allt bara för
att min mamma förde vidare en skadad
gen som hon inte ens visste att hon hade.
SÅ JÄVLA ORÄTTVIST.
**
Om jag ska vara lite gladare, så har jag
och A köpt en lägenhet i en söder förort.
Det känns bra. Men väldigt läskigt att
ha ett lån på mer än en miljon på banken..
Jag trivs på jobbet och jag hoppas att
jag kommer bli lite gladare när vi varit
på PGD-informationen. Innan dess
vågar jag inte riktigt hoppas på någonting.
Och den tjugonde ska jag till läkaren som
är extra duktig på just den här sjukdomen.
Jag är LIVRÄDD att han ska säga att den
redan har brytit ut och att det inte ser
ljust ut. Livrädd.
so sick of being sick and tired.
Jag är så trött. Så fruktansvärt trött.
Sov nio timmar inatt. Är så himla trött.
Dom negativa tankarna skriker och sparkar
att det är sjukdomen som brutit ut. Att jag
är körd nu. Att jag lika gärna kan vänja
mig vid tanken.
Dom positiva tankarna viskar och smyger
att jag ju faktiskt ska ha mens på lördag.
Och att jag kanske, kanske är med barn..
Jag kan inte låta bli att sucka. Alla små
tecken min kropp ger mig (ont i magen,
huvudvärk, ledvärk..) kopplar jag till
antingen en graviditet eller till
sjukdomen. Det finns inget mellanläge.
Himlastormande glädje
eller total livsrädsla.
Det var ju inte såhär det skulle bli!
without doubt,
Jag har tänkt att jag ska skriva i flera dagar.
Säkert en vecka. Men det har aldrig blivit av.
Bloggen skulle ju handla om PGD och barnlängtan.
Och just på den fronten händer det absolut ingenting
just nu. Jag går och räknar ner till den åttonde september
och hoppas på det bästa. Hoppas, hoppas, hoppas.
Helgen var helt fantastisk. Bowlade med vänner i fredags
och efter bowlingen gick vi ut och drack lite öl (cider, för mig).
Det var så himla trevligt och jag tror att taxin stannade
utanför porten vid halv 3. På natten.
På lördagen var jag och A bjudna till min storebror och hans
flickvän. Om möjligt var lördagen ännu trevligare än fredagen
och vi snubblade in över tröskeln vid 3. På natten.
Känner mig så "trög" i handen. Som att den inte riktigt gör
som jag vill. Tänker direkt att sjukdomen har brytit ut. Att
den rör sig fort, fort, fort från muskelgrupp till muskelgrupp
och bryter ner allt i sin väg. Jag hoppas bara att den hittar
sin väg till hjärtat allra sist..
Och jag får det nog att låta mer drastiskt än vad det egentligen
är. Sjukdomen är ju inte direkt dödlig. Den gör bara så att
man dör i förtid. Eller det kanske är precis samma sak?
