I väntan på dig.

Ja, varför är jag så tyst? Jag vet inte riktigt.. Jag har nog helt enkelt inte så mycket att säga. Allt jag skulle kunna säga, känns så förbjudet. Jag längtar tills min kropp bara är min igen. Jag längtar efter att kunna gå på Skansen i några timmar utan att få ont i ljumsken, svanken, svanskotan, fötterna, livmodern.. Jag har även börjat få sammandragningar bara jag ställer mig upp. Dom gör inte ont så det visar nog mest bara att kroppen fungerar som den ska. Jag vill inte gnälla för jag är så jäkla glad över att vara gravid och jag längtar så fruktansvärt mycket efter Mini men det är helt enkelt inte lika fantastiskt att vara gravid som jag hade tänkt mig. Idag går vi in i vecka 32, hon kan gärna få komma om en 6 veckor eller så..