oh, shut up!


Jag började ett nytt jobb i juni. Det har varit sjukt mycket
och jag har inte pratat med alla på min avdelning.

Men så sitter jag i fikarummet och så kommer två av tjejerna
på min avdelning in. Jag har knappt pratat med någon av
dom och inte direkt fått någon bra bild av dom heller. Så jag
hejar men fortsätter läsa min tidning.

Dom sätter sig vid bordet bredvid och jag hör hur dom pratar
om sina pojkvänner och om barn. När den ena vänder sig
mot mig känner jag direkt en obehaglig känsla i magen.

"Men K, hur länge har du och din kille varit tillsammans?"

Jag sväljer, för jag vet vad som väntar.
"Fyra år i december," svarar jag. "Det har gått fort."

Jag tänker febrilt för jag vill komma bort från frågan som jag
vet håller på att komma. Jag bara vet det.

"Men är det inte dax att skaffa barn då? Ni börjar ju komma upp
i den åldern," säger hon, ler och tittar på min mage. Jag får lust
att kräkas. Jag försöker le men jag vet att det mer blir till en grimas.

"Nja, det får komma när det kommer" säger jag, tittar på klockan
och reser mig upp. Min rast är inte slut men jag måste gråta.
Måste, måste, måste.

Är det så jävla svårt att förstå, att det inte är helt okomplicerat
för alla? Att alla inte vill prata om det?


"can't you see it's misery
and torture for me?"


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0