I väntan på dig.

Så stod jag där på det kalla golvet med bara fötter.
I trosor och tröja.

"Gå fram och tillbaka. Gå på tårna. Stå på hälarna",
sa han. Och det gjorde jag. Sen slog han på mina
muskler. Frågade hur det kändes. Böjde ben och
armar fram och tillbaka.

Och så sa han det. "Ja du K, det fanns ju inte
mycket att hitta här. Allt ser jättebra ut. Du är
lite svag i tummarna men annars märker jag
ingen symptom hos dig alls."

Och jag kände för att börja gråta. Av glädje.
Jag kanske aldrig kommer behöva sitta i rullstol.
Jag kanske inte kommer dö av den här sjukdommen.
Det är så jäkla bra!

Så nu väntar jag bara på remissen från Huddinge.
Nu vill jag göra PGD. NU, tack.