I väntan på dig.

Lägger mobilen på bordet för att höra om den vibrerar.
Sneglar på den. Pillar på den. Går och hämtar te. Kommer
tillbaks och kollar så att ingen ringt. Svär åt mig själv.

Jag väntar på KS. Det skulle ta "ett par veckor"
att analysera As blod och se om vi matchar. Idag har
det enligt mig gått exakt "ett par veckor". För A är
ett par veckor tre-fyra veckor. För mig är ett par veckor
två. Inte en sekund längre än TVÅ veckor. Ett par=två.
Eller hur?

Så jag ringer. För är man jobbig får man hjälp fortare. Har
jag fått för mig. Tror ni det stämmer? Iaf, jag ringer. Får
prata med receptionen som berättar att läkaren ringer så
fort som hon får svaret. Jag frågar om hon kanske iaf kan
se om svaret har kommit. Det får jag inget svar på. Mer ett
"nja..jaa..neej, läkaren ringer så fort hon kan när hon fått
svaret". Och jag är då säker på att den där jäkla receptionisten
ser svaret, ser att jag och A inte matchar och vill inte berätta
det. Får säkert inte berätta det heller. Men ändå!

Jag vill så gärna matcha A. Jag förstör ju allt annat för oss
med min jäkla sjukdom. Kan jag inte få göra det här
för honom iaf? Se till att vi matchar. Vi måste matcha.

Jag vet att A inte skulle lämna mig. Även om vi inte
matchar kommer han hålla min hand på stan, lägga
armen om min midja innan vi somnar och pussa min
panna när jag är ledsen. Det vet jag. Men jag är
ändå rädd. Jag vill bara att något ska hända som
gör att jag verkar lite bättre.

Jag fick missfall. Jag kunde inte behålla hans barn.
Sen fungerade inte min kropp och gjorde så att
vi fick skjuta upp barnaskapandet med ett halvår.
Och då fick vi sjukdomsbeskedet. Kan jag inte få
göra bara någonting som får mig att verka bra?
Kan inte min kropp bara matcha hans? Snälla?