I väntan på dig.

Ni var några som kommenterade det senaste inlägget och även
gjorde klart att det inte är mitt fel att embryot inte fastnade.

Och det vet jag ju. Jag VET att det inte spelar någon roll att jag
grät eller var besviken. Jag VET att det inte heller spelar någon roll
att jag drack ett glas vin eller att jag bar hem en flaska julmust.
Jag vet det.

Men jag KÄNNER det inte. Jag känner mig som en misslyckad kvinna
som fått två missfall och inte kan behålla ett AA embryo i livmodern.
Jag känner att jag inte borde ha tjatat på A om att vi skulle gifta oss,
för hade vi inte gjort det hade det varit mycket lättare för honom att
lämna mig nu. Och jag känner att allt är mitt fel.

Så trots att min hjärna vet att det inte stämmer så gör
mitt hjärta så jävla ont.



(idag är det fredag. Fem år med A. Negativt test.)