jomen,,
Jag inser att jag inte berättat så mycket om mitt missfall. Men jag
var gravid i vecka tio och hade beställt tid för ett ultraljud hos
ultraljudsbarnmorskorna i Liljeholmen. Jag ville bara se ett litet hjärta.
Det fick jag inte. Istället upptäckte hon en jättestor cysta och ett litet
dött foster. Det var en av dom värsta dagarna i mitt liv. Det var fruktansvärt.
Jag ringde A och störtgrät. Han mötte mig i Gullmarsplan och vi åkte till
Södersjukhuset. Allt gick bra, om man nu kan säga så. Cystan var ofarlig
och det var väl egentligen det som var det viktigaste.
Jag blev skrapad tre dagar senare. A försökte lätta upp stämningen och frågade
doktorn "har du gjort det här förut?". Hon förstod inte skämtet. Skrapningen gick
bra och jag åkte hem. Jag kommer inte ihåg hur det uppdagades sen men alla rester
försvann inte. Jag fick åka in för en ny skrapning. Inte heller den lyckades, så det
blev en treje skrapning. Under den operationen lyckades dom sticka hål på min
livmodervägg. Som visst växer ihop av sig självt. Men det var fruktansvärt. När
inte heller allt försvann efter den skrapningen började dom bli oroliga. Dom trodde
att det kanske var druvbörd, även fast jag mådde alldeles för bra för att det
egentligen skulle vara det. Mitt graviditetshormon gick inte ner, jag fick åka till
SÖS varannan dag för att få en spruta mot druvbörden (även fast det inte var det
jag hade) och det var det som tillslut hjälpte. Hormonet började gå ner och resterna
var borta.
Åtta månader efter missfallet, var jag äntligen "friskförklarad". Jag tror inte att jag
någonsin kan förklara hur otroligt jobbigt det här var. Hur jag grät flera gånger i
veckan och saknade mitt foster och bara ville slippa åka till SÖS.
Och när jag äntligen blev friskförklarad, fick jag veta att mamma bar på den skadade
kromosomen. Och att även jag kunde ha fått den.. Juli 2009 till mars 2010, var nog
den värsta tiden i mitt liv. Lätt.
(nej, fortfarande ingen mens. nu börjar jag nästan oroa mig för att jag inbillar att jag har
ont i brösten, för att jag så gärna vill ha mensen. vad tror ni?)
Ojojoj, vilka otroligt jobbiga månader du måste ha haft som inte gav någongting positivt. Det jag menar är att om det ändå hade varit något positivt som väntade efter dessa 8 månader så hade ju alla besök på SöS etc, varit fullkomligt värt det. Men det är ju väntan på någonting som skall återgå till normal möjlighet till en graviditet som är det jobbiga. Jag tror jag förstår dig då jag upplevt många månaders väntan på något som skall läka men inte gör det, och väntan på nya operationer etc...
... och heller ingen mens som gör att en möjlighet till graviditet finns... :/ Kram på dig. Helg snart. Hoppas den visar rött! Kix
