I väntan på dig.

Jag har ångrat mig. Något otroligt önskar jag att jag aldrig hade ringt till
Huddinge och sagt att vi skulle vänta till nästa mens. Men gjort är gjort..


Har jag delat med mig av mailet jag skickade iväg till BFA-A? Det har jag
nog inte. Well, jag undrade om dom trodde att vi kanske skulle kunna få
adoptera från något land trots att jag har min sjukdom. Idag fick jag svar.
Slovakien eller Bulgarien, sa dom. Kanske. Men först behövs ett expertutlåtande
från en specialist om min sjukdom. Jag har så sinnesstört nära till tårar, just nu.

Jag ringde Huddinge. Sa att jag tror att jag kanske har fått min mens.
Senare på dagen ringde Anette upp mig. Hon var lite orolig och tyckte
att vi skulle vänta en mens till. Eftersom jag precis fått ner mitt grav.hormon
till bra nivå. Jag stod på mig. Sa att min kropp mådde bra. Att jag verkligen
inte ville vänta en månad till. Så då gick hon med på det och jag var glad.

Sen ringde jag sambon (som ju faktiskt är maken nu men jag tänker kalla honom
för sambon i det är inlägget i ren protest) och berättade den glada nyheten. Han
lät dock inte glad. Började prata om att det kanske förstörde för oss i framtiden
och blaha, blaha.. Så då fick jag ringa Anette igen. Och säga att vi bestämt oss
för att gå på hennes linje. Hon lät nöjd. Jag blev ledsen.

Snart kommer sambon och möter mig efter jobbet. Jag tänker - av ren princip -
vara sur på honom i minst 10 minuter på vägen hem.

Jag tror att jag kanske har fått min mens. För har jag inte det
har jag börjat blöda färskt, rött blod igen och det vill jag ju inte..

Den beter sig inte riktigt som den brukar men det är väl helt normalt
efter ett missfall? Är det inte så?

Jag har så mycket att säga men varken tid eller energi.
Förhoppningsvis imorgon.

När man har ett ovanligt namn som jag har (som vissa som hann se inlägget
innan det försvann redan vet..) får man alltid höra "Åh, vad roligt det måste
vara att inte heta som alla andra!". Måste jag säga att det oftast är folk som
heter Anna, Emma, Helena och andra typsikt svenska och vanliga namn som
säger det?

Nu som "vuxen" har jag accepterat mitt namn och kan faktiskt gilla det. Men
under uppväxten hatade jag det. Jag brukade presentera mig som Anna
och när jag väl sa att jag hette K fick jag upprepa det flera gånger.

Mitt namn växer i antal nu och blir vanligare och vanligare, dock med C
som första bokstav. Och det är faktiskt roligt, kanske kommer folk
inte alls säga "Åh, vilket fint/ovanligt namn" när jag presenterar mig
i framtiden.


*****

Jag har haft bloggen i mer än ett år. Det är konstigt att titta tillbaks och
se hur mycket som faktiskt hänt det här året. Men jag väljer att titta
framåt. Jag har äntligen slutat blöda och nu längtar jag bara efter att
börja blöda igen. Att få mens så nästa försök snart är här. Nu, tack.

Ett: Jag tycker att vi ska avskaffa monarkin. Även innan hon blev gravid.
Två: Däremot har jag en soft spot för Victoria och Daniel. Det var så fint att dom till sist fick varandra.

Men hur ska jag stå ut med att läsa om hennes graviditet varje dag i sju månader till?
Och när är det min tur? När ska jag bli gravid?

..men snart tillbaka. Promise.

Jag är så fruktansvärt bitter.

Och inte för att vara den som är den men om livmodern ser bra ut,
är det inte meningen att man ska sluta blöda då?

Jag kommer sparka mig själv för det här i vinter men snällasnälla
kan det inte sluta vara 25 jävla grader och strålande solsken?