I väntan på dig.

Jag mår lite konstigt. Jag kan inte ens
riktigt förklara det. Känner mig lite yrslig,
illamående, svag och lelös. Typ.

Antagligen lågt blodsocker. Men vad
tror ni att jag tänker på? Såklart.

Och nu jinxade jag det säkert iaf..

Imorgon är jag ledig från jobbet och det ska bli
så fruktansvärt skönt! Jag och A ska åka och
få nycklarna till nya lägenheten (och bli 1 175 000
kronor fattigare..). Sen funderar vi på att riva
väggen direkt. Förhoppningsvis kommer As kusin
med sin söta, lilla son och hjälper oss riva väggen.

Då kan männen sköta byggandet och jag kan mysa
med lilla O. :)

Jag antar att ni redan har gissat er till det men nej.
Huddinge har fortfarande inte skickat något brev.
Eller så är min brevbärare för lat för att
dela ut det. Gnäll, gnäll, gnäll.

Jag har egentligen inte så mycket att
skriva, för ingenting nytt händer ändå.

Igår hämtade A posten, så jag slapp bankande
hjärta och svettfläckar. Men när han inte
ringde förstod jag att det inte hade kommit
något från Huddinge. Vad är egentligen
deras problem?

Jag letar inredningssidor på internet. Jag
kan inte vänta tills jag får inreda nya lägenheten.
Egentligen borde jag leta efter en festklänningen
till svärmors fest i oktober men jag hittar
ingen fin som passar mig iaf. Om jag gick ner
en tio kilo vore det nog lättare..

Jag fryser och längtar hem till soffan,
vetekudden och filten. Men allra mest
längtar jag hem till A och katterna..

Jag har svårt för att acceptera att
måndagar är en del av mitt liv. Jag tycker
verkligen inte om måndagar. Ännu sämre
tycker jag om tisdagar.

Men idag blev lite bättre när jag såg att
det var Idol ikväll. Ja, det är sånt jag blir
glad för när jag aldrig får bli glad för det
jag vill bli glad för.

Och på torsdag får vi nycklarna till lägenheten.
Jag har nästan lyckats övertala A till att
vi ska betala för flyttstädningen i gamla
lägenheten. Så värt det!

Jag har knappt rört mig utanför vardagsrummet
idag. Och alltså inte utanför lägenheten.
Lite luft hade varit skönt förstås men det kan
jag få på balkongen.

Det är bara så mycket. Jag orkar knappt lyfta
händerna tillräckligt högt för att inte träffa
alla tangenter på samma gång.

Nu ska jag dippa lite grönsaker och försöka
låta bli att sno fjärrkontrollen från A.

Snart är det en ny vecka, med fem hela dagar
som hjärtat kommer banka hårt i bröstet
när jag öppnar postfacket.. Kom igen då, Huddinge!

Det ringer ingenting på jobbet. Ingenting.
Det ger mig tid att tänka. Och läsa bloggar.
Vilket lätt blir en dålig sak eftersom jag tänker
dåliga saker när jag får för mycket tid att
tänka.

Ska hämta föräldrarnas hund på dagis efter
jobbet. A möter mig och följer med. Han är
perfekt.

I helgen ska jag försöka sy om en byxdress
till en klänning. Det blir intressant. Jag är
så usel på att sy. Och inte har jag någon
symaskin heller med A tror att hans mormor
har en. Min mormor hade en. Min mormor
var fantastisk. Hon försökte lära mig att sy
minst en miljon gånger men jag lyssnade
aldrig. Var inte intresserad. Det är jag nu.
Förlåt mormor.

Om mindre än en vecka får vi nycklarna
till nya lägenheten. Fantastiskt! Vi har tagit
ledigt hela den dagen, så vi kan få nycklarna
och sen åka ut och mäta och så i lägenheten.

Vi ska lägga nytt golv, riva en vägg 
och måla om väggarna. Allt är så spännande,
för jag har aldrig bott i en bostadsrätt.
Har alltid bott i lägenhet, hela livet men bara
i hyresrätter.

Och med tanke på att jag är vänster ska jag väl
inte direkt vilja bo i en bostadsrätt men det vill jag!
Det ska bli så skönt att kunna göra lite vad jag vill
utan att behöva tänka på vad hyresvärden ska
tänka. Om jag vill sätta upp sånnadär fina mönster
på väggarna så är det helt okej.

Jag längtar. Det kommer bli en helt fantastisk
lägenhet att uppfostra ett barn i..

Det tär på krafterna att gå omkring med dåligt samvete
hela tiden. Att försöka vara den perfekta flickvännen
eftersom jag inte kan ge honom ett barn.

Det gör ont när jag tänker på att A fyller jämt nästa år
och jag kommer antagligen inte vara gravid då.

Alla säger att vi har åldern på vår sida och det är
ju sant. Det hade varit värre om jag vore tio år
äldre men att vara tjugofem gör mig nästan ännu
mer nervös. Tänk om vi inte lyckas fast vi har åldern
på vår sida. Tänk om det inte går ändå!

Jag vet att A är mitt livs kärlek. Den enda jag vill ha.
Den enda jag någonsin ska vara med. Det är bara så
svårt att känna sig skyldig hela tiden. Även fast jag
vet att han inte klandrar mig.

Jag måste tänka att allt blir bra. Det blir bra. Någon
dag, så blir allt bra.

Doktor T ringde, han som är expert på sjukdomen och
även en av dom trevligaste människorna jag någonsin
träffat. Han är så härlig men eftersom han hade sagt
att han bara skulle höra av sig om något såg konstigt
ut på proverna så höll jag på att sluta andas. Jag
var helt säker på att EKG:t såg konstigt ut och att jag
var döende.

Så illa var det inte. Jag har järnbrist. Jag har alltid haft
dåliga järnvärden så det var ju ingen överraskning men
det kan ju kanske förklara varför jag är så jäkla trött
hela tiden.

Men hjärtat såg bra ut och allt annat också, så det känns
himla bra.

Nu längtar jag ännu mer tills Huddinge skickar ett brev..

Det känns som att jag fryst fast. INGENING
händer. Imorgon ska jag iaf åka till KS och
lämna blodprovet. AMH, AHM, vad det nu hette.
För att se så mina äggstockar fungerar.
Jag har en känsla av att Huddinge inte ens tänker
boka in en tid förren dom fått in de där blodprovet,
så lika bra att jag åker och lämnar det så fort som
möjligt. Men det tar emot lite, ingenting går ju bra
ändå.

Det känns i luften att det är höst nu. Man kan lukta
det till sig. Det luktar..klart, om man kan säga så.
Jag är ingen stor fantast av höst men eftersom hela
sommaren bara gick ut på att vänta tänker jag att
hösten kanske för något bra med sig. Antagligen
ett första möte på Huddinge. Har vi tur kanske vi
to.m kan göra vår första PGD, beroende på vad
dom säger på mötet.

Jag känner mig lite oengagerad. Jag står ju bara
och stampar.

Thank god for A.

Jag befinner mig fortfarande lite i ett chocktillstånd. Jag kan
inte förstå att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Jag
kan inte förstå hur jävla uselt folk röstar. Just ja, jag skulle
inte skriva om politik. Jag blir bara så upprörd. Kanske blir
jag ännu mer upprörd eftersom jag röstar rött..

Men det är ju inte politik som den här bloggen går ut på.
Just nu vet jag inte riktigt vad den går ut  på. Det är helt
dött igen. Efter att ha fått dåligt besked har jag inte längre
någon att tjata på, ingen att ringa, inget att se framemot.
Och det känns hopplöst.

Jag slutar sex idag, så snart ska jag åka hem till A.
Jag längtar efter hans varma kropp, jag älskar att
han är så varmblodig. Jag som alltid fryser vet
att jag bara behöver lägga en hand på hans varma arm
för att känna hans värme långsamt värma mina fingrar
och resten av min kropp. Han är helt, jäkla fantastisk.




(..och jag kan inte hjälpa det men det kändes riktigt jobbigt
att vakna upp och veta att Sverige är blått i fyra år till..)

Sitter och tittar på valvakan och känner mig lätt
illamående. Jag har inte planerat att skriva om politik
men att SD kommer in i riksdagen skrämmer mig och
gör mig orolig för Sveriges framtid.

Jag har inte skrivit så mycket i helgen, jag har tänkt
mycket istället. Mycket på om hur jag och A ska göra.
Jag längtar så tills vi får komma till Huddinge och
faktiskt kunna prata igenom det här med någon som
kan ge oss konkreta svar.

I fredags var vi på bio med min storebror och S. Det
var mysigt men jag var trött och filmen var långsam.
"The American" är INTE en action, även fast det verkar
så.

Imorgon är det jobb igen, det är alltid en blandning.
Jag hinner inte tänka så mycket men samtidigt
vill jag tänka. Jag vill ta ett beslut. Men det är
så fruktansvärt svårt..

Från början sa dom att vi fick göra
hur många PGD-försök som vi ville.

Idag fick jag höra att man får göra 3.
TRE.

Och jag vet att det är som för alla andra
men två så negativa besked två dagar i rad
som handlar om det viktigaste som finns är
mer än vad jag klarar av. Mycket mer.

Så sitter på jobbet med gråten i halsen och
längtar efter att få gå hem. Få kommer hem
till A och gråta i hans famn. För att få begrava
näsan i katternas varma päls och bara glömma
att jag är barnlös för en sekund.

För allt prat om barn är som en kniv rakt in i
hjärtat. Och det är mycket prat om barn här..

Jag ringde KS igen. Än en gång svarade receptionisten
att analysen inté var klar. Då blev jag upprörd och bad henne
att be Doktor B att ringa upp mig.

Vilket hon gjorde, en timme senare. Och då var visst
analysen klar! Jag blir så arg. Och fruktansvärt jätteledsen.

För jag matchade inte A. Min kropp misslyckades
med en viktig sak till. Det här betyder alltså att
istället för att kunna se alla 50% av äggen som är
friska så kommer dom bara kunna se 25%. Typ
ett av fyra alltså. Sen ska det ägget bli befruktat,
växa till sig ordentligt och sen fastna inne i mig.
Det är typ en, jävla chans på miljonen.

Det känns så självklart nu. Det är helt enkelt
inte meningen att jag ska få barn. Och jag sitter
på jobbet och biter mig i läppen för att inte börja
gråta. Jag vill gråta, jag vill gråta, jag vill gråta.
Det gör ont i hela halsen av tillbakahållet gråt.
Fan.

Idag har jag stekt pannkakor. Det är så otroligt gott! A skakar alltid på
huvudet åt mig, eftersom jag äter med smör, socker, vispgrädde och
sylt. Men det är väl inget konstigt?

Jag fick perspektiv på saker när jag läste vad som
hänt Tonci och hennes man. Jag ska (försöka) sluta
tycka så fruktansvärt synd om mig själv.

Imorgon ska jag ringa KS igen om jag inte kan
hålla mig till fredag.

Det har börjat en ny tjej på jobbet som gjort IVF
(och lyckats!) och jag vill så gärna prata med henne
om det. Fråga hur det känns. Hur jobbigt på en skala
mellan 1-100 det är att ruva. Men jag vågar inte riktigt.
Jag har ju inte ens sagt något till min chef än. Tänkte
att jag skulle vänta tills jag verkligen vet att det inte är
något fel på mig och att vi faktiskt får göra PGD.

Och tills vi faktiskt vet om Andy matchar mig, för gör
han inte det dröjer det ju ett år till ändå..

****

Jag drömmer om barn varje natt. Varje jäkla, natt.
Är det verkligen så att hjärnan bearbetat det man
varit med om under dagen när man drömmer? Isf
är det inte speciellt konstigt att jag drömmer om barn,
plus på graviditetsstickor eller IVF.

I förrgår drömde jag att jag hade ruvat klart och
skulle ta ett grav.test. Jag var så sinnessjukt nervös.
Precis när jag lyfte upp stickan och skulle titta för
att se ett minus eller ett plus vaknade jag. Och jag
var lika nervös i vaket tillstånd som i drömmen.
Är inte det helt sjukt?

Analysen är fortfarande inte klar.
Då började jag gråta.

Jag tror det får räcka för just nu.

Jag är så trött på att vänta. Så fruktansvärt trött.
Trött på att vänta på KS. Trött på att vänta på Huddinge.

Jag vill ringa KS, även fast jag hade tänkt att jag skulle
vänta till imorgon. Jag ska verkligen försöka vänta till
imorgon. Men det är inte lätt.

Jag vill ringa Huddinge och fråga om dom inte har bokat
in en tid än. Vilket jag vet att dom inte har. Tröttsamt.

Det är så lätt att ge upp, när inget blir som man vill.

Jag tycker inte att det är okej att dom skickar post till mig om
dom iaf inte har bokat in en tid.

Vi fick kuvertet i fredags. Och det är klart att jag visste att dom inte
ville något viktigt, eftersom vi fick det andra i torsdags. Men man hoppas
ju alltid.

Det enda dom ville var att jag skulle lämna ett blodprov. Så det ska
jag göra så snart som möjligt, så kanske vi får en tidigare tid.

Idag är det dags att städa lägenheten. Jag vill inte och känner mig
helt tömd på energi. Det tar så på krafterna att gå runt och
ha dåligt samvete samtidigt som man måste låtsas att man
mår bra. Att man inte alls håller på att gå sönder.

Det är fredag. Jag jobbar stängning.
Att jobba till 18:00 är inte direkt min passion
här i livet men jag laddar med naturgodis
och cola zero. Sen känns det iaf lite bättre.

Det blev ett kort inlägg igår om brevet.
THE letter. Men om jag ska berätta hela
historien.

Det var jag som hämtade posten. Det är
alltid jag som hämtar posten. Jag såg
brevet direkt. Den där blåa texten förföljer
mig ju jämt. Det jag missade när jag tog
ut kuvertet var att det stod "Huddinge" med
gråa bokstäver under. Hade jag sett det
hade jag nog fått en hjärtattack.

Visade kuvertet för A när jag kom hem
och öppnade det. Var säkert på att det var något
riktigt ointressant. Fick hjärtat i halsgropen
när jag såg "Fertilitetsenheten" överst på pappret.

Och där stod det. Att för ett nytt möte var det
en väntetid på en till två månader. Efter det
(om allt ser bra ut och så) var det en väntetid
på sex till tolv månader för att börja behandlingen.

Och jag blir så trött på alla usla väntetider. Ge
mig en specifik tid!

Först var det "efter sommaren". Då gav dom sig själva
en väntetid på tre månader, ungefär. Och nu, "en till två månader".
Yees, trettio dagar till! Och jag vet att jag gnäller.

Men jag vill börja nu. Jag behöver bli med barn - NU!

När man får brev från fertilitetskliniken med besked om att ett första
möte kommer dröja i en till två månader är det tur att man har
en katt som kan trösta.

Lovely, lovely cats.

Jag har gått och velat hela dagen men nu
har jag iaf bestämt mig för att jag ska ringa
KS och i växeln ska jag fråga specifikt efter
doktor B. Jag tror att hon kan svara bättre
än vad receptionen kan.

Men snart måste jag nog be KS om ursäkt,
för att jag ringer hela tiden..

Jag återkommer med besked..

***

Hon var inte på plats idag. Eller imorgon.
Eller någon dag nästa vecka. Vilket får mig
att undra om hon får provsvar då när hon
inte är på KS? Så jag ringde receptionen.
Stålsatte mig för att vara tuff och inte
vika ner mig.

Det var en annan kvinna som svarade idag.
En otroligt trevlig kvinna. Jag förklarade mitt
ärende och bad att hon skulle be doktor B att
ringa mig. Varpå receptionisten sa att hon
kunde kolla nu direkt om provet var färdigt.

Men det var ju allt jag ville! Varför skulle hon
igår krångla så mycket? Hon sökte iaf på
As personnummer och såg att analyseringen
av provet inte var klart än. Det var påbörjat
men inte färdigt. Och så sa hon att jag skulle
ringa nästa vecka igen, så kunde dom titta då
med.

Vad otroligt det är, hur stor skillnad på vilken typ
av hjälp man får beroende på vem man pratar
med. Hoppas det är samma kvinna nästa vecka..

Och så är jag lite arg på A, eftersom han inte
lyssnar när jag pratar med honom om otroligt
viktiga saker. Det här handlar om vårt
(förhoppningsvis) framtida barn, är inte det
viktigare än något jäkla dataprogram på hans jobb?

Men jag vet att han bryr sig. Jag vet att det
är viktigt för honom. Jag blir bara så irriterad
ibland.

Min underbara termos som kanske inte räddar min dag
men iaf min morgon.

Och ja, jag är beroende av det svarta giftet. Fantastiskt!

Lägger mobilen på bordet för att höra om den vibrerar.
Sneglar på den. Pillar på den. Går och hämtar te. Kommer
tillbaks och kollar så att ingen ringt. Svär åt mig själv.

Jag väntar på KS. Det skulle ta "ett par veckor"
att analysera As blod och se om vi matchar. Idag har
det enligt mig gått exakt "ett par veckor". För A är
ett par veckor tre-fyra veckor. För mig är ett par veckor
två. Inte en sekund längre än TVÅ veckor. Ett par=två.
Eller hur?

Så jag ringer. För är man jobbig får man hjälp fortare. Har
jag fått för mig. Tror ni det stämmer? Iaf, jag ringer. Får
prata med receptionen som berättar att läkaren ringer så
fort som hon får svaret. Jag frågar om hon kanske iaf kan
se om svaret har kommit. Det får jag inget svar på. Mer ett
"nja..jaa..neej, läkaren ringer så fort hon kan när hon fått
svaret". Och jag är då säker på att den där jäkla receptionisten
ser svaret, ser att jag och A inte matchar och vill inte berätta
det. Får säkert inte berätta det heller. Men ändå!

Jag vill så gärna matcha A. Jag förstör ju allt annat för oss
med min jäkla sjukdom. Kan jag inte få göra det här
för honom iaf? Se till att vi matchar. Vi måste matcha.

Jag vet att A inte skulle lämna mig. Även om vi inte
matchar kommer han hålla min hand på stan, lägga
armen om min midja innan vi somnar och pussa min
panna när jag är ledsen. Det vet jag. Men jag är
ändå rädd. Jag vill bara att något ska hända som
gör att jag verkar lite bättre.

Jag fick missfall. Jag kunde inte behålla hans barn.
Sen fungerade inte min kropp och gjorde så att
vi fick skjuta upp barnaskapandet med ett halvår.
Och då fick vi sjukdomsbeskedet. Kan jag inte få
göra bara någonting som får mig att verka bra?
Kan inte min kropp bara matcha hans? Snälla?

Så stod jag där på det kalla golvet med bara fötter.
I trosor och tröja.

"Gå fram och tillbaka. Gå på tårna. Stå på hälarna",
sa han. Och det gjorde jag. Sen slog han på mina
muskler. Frågade hur det kändes. Böjde ben och
armar fram och tillbaka.

Och så sa han det. "Ja du K, det fanns ju inte
mycket att hitta här. Allt ser jättebra ut. Du är
lite svag i tummarna men annars märker jag
ingen symptom hos dig alls."

Och jag kände för att börja gråta. Av glädje.
Jag kanske aldrig kommer behöva sitta i rullstol.
Jag kanske inte kommer dö av den här sjukdommen.
Det är så jäkla bra!

Så nu väntar jag bara på remissen från Huddinge.
Nu vill jag göra PGD. NU, tack.

Det räcker med en endaste liten mening
för att sammanfatta mitt state of mind.

Imorgon kommer A hem.
IMORGON KOMMER A HEM!

Och jag längtar så jag dör!